Eldpojken

2010-02-23T01:07:00.002+01:00

Här skulle det egentligen bli ett ett jätteinlägg. Ni vet, en sån där riktig mastodontsak som man blir helt häpen av. Men jag sysslar inte längre med sånt. Ni får läsa det i min bok. Istället, en hyllning i det lilla. På en blogg som är mer död än levande.

Kalle, Säwe, Gego, William. Ni är fan de bästa vännerna jag haft. Och fy fan, vad min vardag vore tråkigare utan er.

UPPDATERING!

2010-01-26T20:11:00.000+01:00

Hej världen. Det är Peter.
Jag lever.

Modeblogga?

2009-12-07T18:26:00.003+01:00

Det är grymt kul, det här med läsare. Att ni faktiskt tar er tiden att läsa det jag skriver. Ännu roligare är det med kommentarer, och såna har jag fått en hel del av. Tur det, för annars hade jag nog bloggat i ÄNNU mindre utsträckning. Sånt värmer ska jag be att få tala om. Det är tändvätska för Eldpojken. Fick en fin, men annorlunda kommentar av signaturen "Issa" på inlägget här under. Hon tycker jag har en fin blogg. Tack. Hon tycker att jag uppdaterar dåligt. Sant. Hon föreslår att jag ska börja köra lite "Dagens outfit" för att tillföra en ny dimension till min blogg. För hon tycker jag har fina kläder och undrar vart jag köpt dem. Tack.

Dock

Måste jag tyvärr slå hål på ditt förslag. Det är inte det att det att ni inte är välkomna att komma med ändringsförslag, idéer och synpunkter. Tvärtom. Det är bara det att jag har förtvivlat svårt att se mig själv posera framför spegeln och ge er tips vart ni ska spendera era pengar om ni vill klä ut er till en Peter. Då känns det helt plötsligt som man tar sig själv på väldigt stort allvar.

Det är nu jag önskar att jag kunde säga "Äh, jag slänger bara på mig vad som ligger framme. Jag köper knappt kläder. ALLT KLÄR JU EN SKÖNHET!"

Men så är det inte. Klart jag gillar kläder. Jag har till och med jobbat en period på Carlings. Så det vore lögn att påstå något sådant.

Men hur som helst. Tack för att du tycker att jag har fin stil. Schyrro. Jag orkar av förklarliga skäl inte vräka ut hela min garderob här, men är det något speciellt plagg du undrar över så är du välkommen att mejla. Men eftersom du specifikt frågade efter hattar och halsdukar så kan jag ju avslöja att de hattar jag använder kommer från Carlings, HM och Secondhand. Mina halsdukar och Scarfar kommer från Carlings, Topshop och MQ. Hoppas det där hjälpte någonting.

Okej då. Jag är svag för er läsare som faktiskt kommenterar. Men det är ett undantag.

Dagens outfit: Morgonrock (okänd tillverkare)
Intersportstrumpor

Back in the game!

2009-12-03T17:16:00.002+01:00

Jag klippte mig och brände pengar som jag inte ägde på nya skor
Kände mig ovanligt söt, men det märkte du inte ändå. Det var det ingen som gjorde.

Vad hade jag inte gett för att få gå hjärta mot hjärta med dig genom vintern. En obetydlig kaffe, en flyktig kram eller en dålig film. Dela en cigarett, dela på en flaska rött eller dela på allt.

Alla färger bleknar
Mitt liv är en BD-sång.
Varje dag som går
Ett steg närmare undergång

För det här är en kärlek som tar mitt liv.
Indiepoptjej, jag älskar dig, du är min drog
Men det är en obesvarad kärlek
Och jag förblir den du aldrig såg

Juste!

2009-11-28T13:19:00.002+01:00

Jag kör igång när min skrivkramp släppt. Vill inte skriva något halvdant här.

Mest för att ni ska se att jag fortfarande andas

2009-11-21T14:20:00.002+01:00

Jag har suttit i en halvtimme och försökt sätta ord i rätt ordning. Men det blir bara skit. Fyfan, idag skriver jag nog sämst i hela världen.

Fopoll!

2009-11-18T19:05:00.002+01:00

Flickor, romans och kärlek i all ära, på onsdagar mellan 20:30 och 22:30 finns det inget vackrare än ett tiotal andfådda unga män som jagar efter en boll. Knän skrapas och kroppar dunsar i gymnastikgolvet. Tröjdragningar och psykningar. Retfulla tunnlar och tyska bensaxar.

Alla tio med samma vision. In med bollen i mål!

Ett kåseri jag skrev för min textkurs angående gymnasiemässan

2009-11-17T12:35:00.000+01:00

I vår vanligtvis så glesbefolkad cafeteria vandrar en lätt vilsen niondeklassare runt. Tanken är att han idag ska lägga grunden till ett beslut som kommer att påverka hela hans framtid. Idag ska han göra research till vad det är för utbildning han vill läsa de närmaste tre åren. Men vart börjar man i denna djungel av val och möjligheter? En hel uppsjö av de olika programmen och inriktningarna är här för att representera sig. Deras enda uppgift är att locka vilsna niondeklassare till just deras flock. Alla medel är tillåtna.

Vilket väderstreck de än kikar åt tornar färgglada montrar upp sig, alla inredda med deras respektive elever. Alla med ett krampaktigt leende, precis som de vill säga ”Vill du också ha såhär kul? Vill du det? Gör som jag! Gå den här linjen! SER DU INTE HUR KUL JAG HAR?”. Den vilsna niondeklassaren är i panik! Det enda han ser är montrar och elevrepresentanter. Någonstans mellan en gammal bil och en lyftkranssimulator får han syn på utgången. Frihet! Han hukar sig. Försöker göra sig liten liksom. Tar korta snabba steg mot utgången. Men rätt som det är haffar en entusiastisk förespråkare för Elprogrammet honom och med en hand på hans rygg försöker pracka på honom en rejäl bunt broschyrer.

Han vänder sig hastigt om och springer åt andra hållet. Han springer rätt in i bröstet på två stadiga killar som genast försöker övertyga honom om att Livsmedel, det är fina grejer det. Han sliter sig ifrån dem och tar flykten rätt genom närmsta dörr. För ett ögonblick pustar han ut. Han kom undan. Men bara för att titta upp och inse att han befinner sig i själva hjärtat av Gymnasiemässan. Överallt är montrar. Överallt är representanter. Med breda leenden och med broschyrer i händerna vänder de sig om och får syn på honom. Sakta börjar de gå mot honom.
Som Zombies.

Till slut lyckas han ta sig därifrån och ut till friheten. Han har precis upplevt sin första gymnasiemässa. Och han har inte blivit ett dugg klokare.

Hallå Gego!

2009-11-15T20:03:00.003+01:00

Rakt från hjärtat

2009-11-12T03:56:00.006+01:00

Dom säger att vår kärlek är dum och naiv
Att allting har ett slut
Och att vi kommer förlora vår strid

Jag lyssnar inte
De har nog aldrig känt kärleken så brinnande som jag
Du och jag till slutet
Är en oskriven lag

Snart kommer prövningar
Men vi är ännu unga
Fast november väller in
Och dagarna blir tunga

Innan tiden hinner ikapp
Innan Vi slutar spela roll
Innan löften brutits
Innan vuxenlivet tar kontroll

Jag har redan slutat lyssna
För ingen älskar så som jag
Nicole Coffey
Du är mina andetag.

Sånt man kommer på under vakna nätter

2009-11-10T05:37:00.005+01:00

Det var en liten kinesiska som hade kronofogden hack i hälarna. Hon behövde alltså ett lån.
Sagt och gjort, hon gick till det lokala bankkontoret men tji fick hon. "Du har inga säkerheter alls. Hur ska vi veta att vi kommer få tillbaks pengarna?" frågade bankiren henne misstroget.

"Men kom igen då. Jag betalar alltid i yen"

Är det kul på riktigt, eller är det kul eftersom jag lider av insomnia?

2009-11-10T05:21:00.002+01:00

Visste ni förresten att jag är en gitarrmissbrukare? Och när jag säger missbrukare så menar jag inte att jag spelar för mycket, jag menar att jag spelar för dåligt. Jag köpte min första gitarr runt årsskiftet och tja, det första halvåret utvecklades jag väl ungefär lika mycket som alla andra gör på två veckor. Först på senare tid har jag fått kläm på det här med Ackord. Och konstigt vore väl annars. Alla mina nära vänner är mer eller mindre fantastiska trubadurer.

Och inatt tog jag ett stort steg. Komponerade en egen liten visa. Ingen är mer förvånad än jag. Nothing fancy, E-moll G C. En vemodig liten treackordsvisa. Fast den kommer ni ju ändå aldrig få höra.

För får Håkan nys om den så är den puts väck. Den rackaren. Äh.

07:22 och jag har inte sovit!

2009-11-09T06:59:00.003+01:00

Hand i hand genom hösten. Du och jag. Jag fryser som vanligt och du förmanar mig, säger åt mig att för guds skull ta på mig ordentligt. Jag gillar det, jag vet att du kommer säga det och du gör mig inte besviken.

För första gången på länge är hösten vacker. Färgglad och djup. Men det är nog egentligen bara du som lyser upp den. In på caféet med anden i halsen och röda kinder. Du beställer som vanligt någon kaloriladdad choklad som du dränker med vispgrädde, för kaffe är ju rätt äckligt. Så jag brukar skippa min påtår, kanske är det av hänsyn.

När vi kommer ut är det kallt. En kall eldpojke värmer frusna fingrar under hennes varma jacka. Dina ögon som gnistrar ikapp med din tandställning. Jag har alltid en löjlig tanke om att jag kommer fastna med min läpp eller tunga i den där plåtkonstruktionen. Eller att jag ska fastna med tungan när det är riktigt kallt. Som i en lyktstolpe. Tvångstankar som jag inte riktigt blir av med.

Sen upp till Östra, vänta tieminuterenkvart på ditt tåg. Så fälls bommarna ner och vi kramas och pussas och jag vill aldrig riktigt släppa ändå. Och då säger du att vi syns imorgon, då säger jag att det är för långt och då säger du åt mig att skärpa mig och då gör jag det.

Sen åker du iväg mot Ljungskile och jag står kvar på perrongen och känner mig ensammen. Sen brukar jag sätta på mig hörlurarna och gå hemåt. Med en cigarett som sällskap. Fast jag brukar inte tänka på musiken. För jag brukar tänka på Nicole.

När tanken är god.

2009-11-06T11:01:00.002+01:00

Jag öppnar dörren så tyst jag kan för att du inte ska höra när jag kommer in.
Man ska inte underskatta överraskningsmomentet.
Jag har bränt mina sista slantar på ett dussin rosor och en ask choklad.
För gud vet att jag behöver hamna på plus.

Hoppas du sitter i soffan. Så att jag kan komma in som en påskhare. Och ge dig allt jag aldrig ger dig.

Fan, jag känner mig som världens bästa pojkvän.

Jag tassar som en inbrottstjuv. Långa björnligansteg. Nu jävlar ska du tappa andan.

Jag döljer rosorna bakom ryggen och sticker försiktigt fram huvudet. Men, du sitter ju inte i soffan.

Du kan väl inte...? Nääää, klockan är ju bara kvart i nio.

Men klart du gör det. Det vart ju typiskt. Du ligger där och sover.

Gameover.

Tramspoesi

2009-11-06T10:55:00.002+01:00

Jag är som eld som aldrig brinner
Jag saknar alltid glöd
Varje dag är som en annan
Jag är en levande död

Det enda som håller mig vaken
Ända tills mitt hjärta stannat
Trasig och ensam
En dröm om något annat.

Ett konstaterande för att reda ut saker och ting

2009-11-05T21:35:00.002+01:00

Efter att ha läst min blogg har vänner och bekanta hört av sig till mig. Undrat hur det egentligen står till mellan mig och Nicole. De senaste inläggen har ju sänt ut vissa signaler. Varningsflagg liksom. Om att allt kanske inte är som det borde vara.

Jag måste slå era spekulationer i spillror. Allt är jättebra med Nicole. Har aldrig älskat någon så innerligt.

Så ingen fara på taket. Basattnivet.

Novembersyndromet

2009-11-05T20:36:00.003+01:00

Vi sitter i ditt studentrum. Igen. Vi tittar på Vänner. Igen. Jag äter min Capriciosa och du äter din kycklingsallad. Igen.

Såg vi inte det här avsnittet igår? Eller nyss i alla fall? Det spelar ingen roll, när hela mitt liv går på repeat kan väl lika gärna Vänner också få göra det. Vi sitter i varsitt hörn av soffan, det har blivit en rutin. Du sitter lätt ihopsjunken och har händerna knäppta över magen. Förstår du inte hur tjock du ser ut när du gör sådär? Ångor från vitlöksdressingen fyller sakta upp rummet. Skulle man tända en tändsticka skulle väl hela rummet explodera. Och vi med det. Synd att mina tändstickor ligger i rockfickan.

Tror du inte jag ser hur du flyttar dig närmare? Små korta rörelser med dina lår, som i hemlighet. Du är väl rädd för att jag ska märka det och avvisa dig, och det borde du vara.

Jag försöker koncentrera mig på Vänner. Det går bra ända tills jag känner din lilla hand mot min hals och ditt huvud i knäet. Du vrider och vänder på dig, för att göra det bekvämt och mysigt. Jag ger ingen respons överhuvudtaget. Du gräver och gnyr ännu en stund tills du äntligen fattar piken och skamset kryper tillbaks till din sida av soffan. Där du hör hemma.

Vad gör alla andra en sån här kväll? Varför sitter jag här och hatar dig, mig och min tillvaro? Fan, hur längesen var det vi sa något. En halvtimme, en timme? Det kanske bara är tio minuter, för det är samma Vänneravsnitt. Kan tiden gå så långsamt?

Jag reser hastigt på mig, och går mot ytterdörren. "Ska du röka?" Först svarar jag inte alls, men jag till slut får jag ur mig ett sammanpressat "Mm". Hon tassar försiktigt efter. När hon börjar knyta sina fula skor är jag redan halvvägs genom gången. Jag hör hur du flåsande halvspringer ikapp mig. Jag känner hur din knubbiga hand trevar efter min. Jag tar ut den ur byxfickan, ger henne ett ögonblicks hopp, bara för att sen köra ner den i rockfickan och ta fram mina cigaretter. Du låtsas som ingenting och tar fram dina äckliga blå Corner. Så typiskt dig. Hela du och din person andas fan Corner. Blå Corner. Svag, menlös, äcklig och billig.

Vi röker under tystnad. Du öppnar munnen för att säga någonting, men stänger den igen. Gång på gång. Du ser ut som en fisk. Fan vad du röker fult dessutom, vet du det? Små snabba bloss. Jag studerar utsikten istället. Till och med ett dystopiskt Uddevalla skänker mig mer tillfredsställelse.

När jag fimpat ser jag min Nattbuss komma rullandes. Vad lockande ändå, om jag tar trappan i två steg hinner jag precis till hållplatsen. Den skulle ta mig nästan ända hem.

Men istället går jag in igen. Till Vänner och till misären.

För ett delat helvete är i alla fall bättre än ett ensamt.

Basattnivet

2009-11-04T02:29:00.002+01:00

Jag driver inte omkring i självmordstankar. Jag är lite gnälligare än vanligt eftersom jag är sjuk bara.

Sånt vi glömmer för stunden

2009-11-04T02:22:00.005+01:00

Nykära par och rosorna i lunden
Vi glömmer sånt för stunden

Jag vågar knappt att älska
För fallet blir så hårt
Och att hitta den där rätta
Ska va' så jävla svårt.

Du visste inte om det var kärlek du kände
Jag byggde broar som du brände

Visst har jag gjort misstag, men jag måste väl få bevisa att jag ångrar dem?

Likgiltighet
Dödlighet

Du gick utan ett adjö.

Nu finns det inte längre någon att gå upp på morgonen för
Det kommer bli med mig den kärleken dör.

Lycklig med dig var allt jag ville bli
Men en kula i pannan och nu är jag fri

Händerna i varandras och par i kärlekstunneln
Vi glömmer sånt för stunden

Skärpning!

2009-11-02T17:55:00.003+01:00

Nu kom jag på mig själv med att sitta och knåpa ihop en ledsen kärleksdikt igen. För fan Peter, bryt mönstret! Eller juste, inte Peter.

Eldpojken, det är du som ska bryta mönstret.

För det här börjar mer och mer likna en karikatyr av mig själv. Jag satt och läste igenom min blogg, och fan vilken skev bild ni som inte känner mig måste fått. Jag sitter liksom inte bara på mitt rum och skriver om mörker och obesvarad kärlek. Jag skulle tycka väldigt synd om den här Eldpojken om jag nu råkade gå in på hans blogg.

Det är inte synd om mig, inte mer än om någon annan i alla fall. Och jag har ju faktiskt den finaste flickvännen man kan ha.

Men vad ska man egentligen skriva om då, nu när jag redan kört ner mina kärleksdikter i halsen på er?

Det ska jag fundera på nu.

Så här mår jag just nu

2009-11-02T17:29:00.004+01:00

Feber-öm. Och snorig, fast bara lite. Och torrhosta.

Det är Isvarmt.

Fredagskväll

2009-10-30T20:35:00.002+01:00

Hemma. En fredagskväll. Faktiskt. Tror inte det har hänt sen jag slutade jobba.
Det säger nog en del. Jag tittar nog lite djupare i flaskan än vad som egentligen är nyttigt. Men imorgon fyller min käre vän Eric Säwe 20 år. Och det ska firas. Ordentligt. Längesen jag såg fram emot en tillställning så mycket.

Så vad gör man när man är hemma på det här viset egentligen? Jag blir ju så rastlös.
Kanske skulle sätta mig med gåspennan och arbeta på min roman. Skriva som jag aldrig skrivit förr. Eller bara ta det lugnt?

Jag hör er ju nästan nerifrån Cheers. Ropar ni på mig? Jag tror fan det.

Äh, vila kan man göra i graven.

Kärlek 2.0

2009-10-30T04:17:00.003+01:00

Det satt utanför hennes port. Regn föll, tårar föll. Men bara från honom. Hon var obeveklig. Han hade kastat sin stolthet åt sidan, vädjat att hon skulle tänka om. Men hon var bestämd.

Det var en annan kille. En kompis kompis. Han visste såklart inte vem det var. Han kände inte så många i den här staden. Men hennes nya prins hade iallafall jobb. Lägenhet i innerstan. En hyfsad bil. Gym-kort. Tatueringar. Potential. Attribut som väger tungt, eller iallafall tyngre än hans egna. Han sökte desperat något medömkande i hennes blick, något tecken på att hon faktiskt tyckte synd om honom. De hade ju delat så mycket, delat så länge.

Men nu var hon bara ett stenansikte. Hon såg lätt äcklad ut över hans gråt. Allt blev suddigt och han visste inte längre vad som var tårar och vad som var regndroppar. Då kom det en lång harang av ord. Det var det första hon sa på en stund:

"Jag behöver någon att bygga något seriöst med. Någon som jag har en framtid med. Jag behöver ingen som skriver löjliga kärleksdikter till mig. Jag behöver ingen som glömmer vad det är han har glömt. Jag behöver ingen som alltid kommer tio minuter sen och med andan i halsen. Jag behöver ingen som gråter till lejonkungen. Jag behöver ingen som alltid kommer med skjortan på trekvart och håret på ända. Jag behöver ingen som spelar gitarr fast han inte kan. Jag behöver ingen som knycker mitt schampo i duschen. Jag behöver ingen som bandar Desperate housewives. Jag behöver ingen som inte kan bära upp en skinnjacka. Jag behöver inte någon som inte har några ambitioner. Jag behöver inte någon som inte vet vad han ska göra av sitt liv. Jag behöver ingen som sitter av dagarna på Yerba och helgerna på Cheers. Jag behöver inte någon som aldrig plockar upp efter sig. Jag behöver inte någon som knappt kan laga mat. Jag behöver ingen som dricker sitt kaffe kallt. Jag behöver ingen som inte vet hur en körskola ser ut."

"Jag behöver inte dig."

Ja, vad svarar man på något sådant? Det undrade det uppgivna gossebarnet som satt på stentrappan med hatten nerkörd i pannan. Vad säger man när alla ord redan har sagts?
Han hade förlorat sig i henne och för detta blev han nu straffad. Han gjorde en ansats att ta hennes hand och hon gjorde en ansats att gå in till sig. Hon stannade till i dörröppningen och såg uttryckslöst ner på honom där han satt kvar på trappan.

Hon hade svikit honom. Knullat en annan kille bakom hans rygg, kastat ut honom ur deras lägenhet och stampat på hans hjärta. Så vad är det sista man säger till en sån tjej innan hon stänger dörren för alltid?

Den unge mannen, som ni förmodligen, liksom jag tycker borde vänt på klacken och gett blanka fan i boarderline-horan kunde bara komma på en sak att säga. Och det kom från hjärtat hans. För sån är han.

"Just nu.
I denna sekund.
Slutar jag andas.
För din skull."

2009-10-28T21:15:00.000+01:00

Ikväll Oblivion och telefonmissbruk. Imorgon framtiden!

Dvala

2009-10-27T12:35:00.001+01:00

Fan vad trött jag ska vara hela tiden. Jag lever ju bara för kvällarna.
Har jag kanske järnbrist? Eller är det bara vanlig hjärnbrist?

Kärlek 1.0

2009-10-25T18:49:00.004+01:00

Du var så vacker där du stod. Som en bild av hur livet borde sett ut.
Om man skulle satsa, det kanske kunde bli vi en dag!
Men varför försöka, alla andra är ändå bättre än jag.

Och regnet duggar
Som de tårar jag aldrig gråter
Ingen hade brytt sig
Men jag vet att hösten aldrig förlåter.

Du har hörlurar i öronen. Undrar vad du lyssnar på. Håkan? Är det Håkan? Ja, det bestämmer jag mig för. Bara en Håkan-tjej kan se ut på det där viset.

Håret i en slarvig tofs. En slinga djupt i pannan.
Du har samma jeans som alla andra.
Men du bär dem som ingen annan.

Svart på vitt

2009-10-23T19:46:00.000+02:00

Calle och William är sämre än mig på Mario Kart. Det är ett konstaterande. Det är ett faktum.

Dikt på fel sätt.

2009-10-22T21:45:00.006+02:00

Han var världens sämsta trubadur.
Sommarsolen blev till Sommarregn.
Hans låtar gick alltjämt i dur.
Fast de saknade poäng.

Grå betong och småstadsmisär.
Trötta ögon och falnande glöd.
Du kan inte bli något som du inte är.
Uddevalla, du kommer bli min död.

Är du 18? VARFÖR HARU INGE KÖRKORT?!

2009-10-22T21:01:00.004+02:00

Nyss fyllda 18. Och då börjar dessa körkortsförväntningar. För det är ju så jävla viktigt. Så jävla nödvändigt. Och så förbannat bra att ha. Tydligen.

Det har blivit en tydlig vattendelare det där. De som kombinerar studierna med körlektioner och teori. De ambitiösa. Det är de som har en sån där drift i steget och alltid ser sådär ohälsosamt pigga ut. Klart som fan de fixar sig ett sånt där körkort i bara farten. Och vi som inte har körkort, eller iallafall vi som inte ens pallrat oss till den lokala körskolan, vi är slackers. Velpellar.

Jag ska inte romantisera det körkortsfria livet. För klart som fan det hade vart skönt att kunna köra. Men jag känner mig själv. Jag vet att jag har sämre självdisciplin än de flesta. Och jag behöver ju faktiskt inget körkort.

Och man ska ju vara sig själv. Man ska inte försöka vara något man inte är. Jag är den lataste jycken i hela hundgården. En dagdrivare. En slacker.

Därför har jag inget körkort. Nu behöver ni inte fråga mer. Och hör sen!

Någonstans sitter jag och bloggar.

2009-10-21T18:20:00.003+02:00

Någonstans sitter en ensam kille och lyssnar på Kents nya singel på sitt pojkrum.
Någonstans svär någon över ett idrottsresultat.
Någonstans häller någon ut mammas vinbox i diskhon.
Någonstans tänder man värmeljus och tappar upp ett varmt bad.
Någonstans sitter en pojke och hatar sig själv.
Någonstans tvingas en åldrande herre att inse att han inte längre klarar att ta hand om sig själv.
Någonstans fryser en pingvin.

Någonstans klipper en ung man motvilligt sin sons navelsträng.
Någonstans blir någon schackmatt.
Någonstans fuskas det med atkinson-dieten.
Någonstans tjyvröks det med rebelliska munbloss.
Någonstans sätter Pappa upp ett fågelbo.
Någonstans har en flicka precis kissat blått på ett graviditets-test.

Någonstans står en sjuksköterska under en köksfläkt och röker Gula Blend.

She was a superstar

2009-10-19T15:51:00.003+02:00

Jul i Kapernaum? Ni bloggläsare har bättre smak än jag trodde. Jag menar, ni läser ju mitt dravel. Närå. Det här kommer bli en fin blogg, det känner jag det.

När vi ändå är inne på det här med nostalgi och barnminnen, visst var ni också lite förälskade i någon på tv eller film när ni var små? Kom igen nu, det har ju alla!

Min var Rebecka Liljeberg. Ni vet, hon som spelar Agnes i Fucking Åmål. När jag var nio år var jag vansinnigt kär i henne. Hon var mörk och svår. Och lyssnade på Broder Daniel. Jag minns att min tjejsmak blev våldsamt ifrågasatt. Alla tyckte ju den andra huvudrollen, hon som spelade Elin var den snygga. Men nej, whitetrash och elände.

Och än idag tycker jag hon är riktigt jävla snygg. Inte sådär tråkigt mainstream-snygg. Men bra snygg. Lite skev. Som det ska vara.

Nu har jag öppnat mig. Så kom igen nu, jag vet att ni också vart där. Viktor från Jul i Kapernaum ska tydligen vara en sån där rackare som alla tjejer vart svaga för. Eller vad hette han blonda i Backstreet Boys? Nick Carter? Berätta nu!

Frågeställning

2009-10-18T14:44:00.004+02:00

Hade en diskussion med Maya och Lisa igår. På inflyttningsfesten. Alla var lite för påverkade, lite för ivriga att framföra sina åsikter. Pratade liksom i munnen på varandra. Så vi kan väl ta den här istället.

Okejrå, vilken är egentligen den bästa julkalendern? Är det Greveholm som är eran all-time-high?

Junikväll

2009-10-15T18:06:00.002+02:00

De satt fortfarande på berget och blickade ut över vattnet. Hon med mascara längs kinderna och sitt ljusa, trassliga hår i pannan. Han med armen runt hennes axlar. De hade sett kväll bli natt och natt bli gryning. Det hela låter väldigt romantiskt. Men det var det inte.

Hon hade sprungit in hans famn för nästan tio timmar sen. Redan då med mascara på kinderna och håret på ända. Han hörde bara ett stötvis hulkande och drog henne närmare intill sig och strök henne lugnande över håret. Han kände hennes varma andedräkt som luktade av halloncider och cigarreter. De gick under tystnad till ett närliggande berg och slog sig ner. Sen började hon prata.

Hon pratade om killen hon var förälskad i. Och hur han lovat henne så mycket. Och ändå hade hon hittat honom i en soffa med hennes bästa väninna. Moa, som visste hur hennes hjärta brann för honom. "Vilken jävla idiot va? Han förtjänar inte mig, det gör han fan inte! Hur fan kan man göra så?! Och hur fan kan hon göra så?! Fan, varför måste jag vara så kär!"

Och han la oskyldigt armen kring henne och nickade och höll med. Sa saker som han visste att hon ville höra. Tomma ord som han visste att hon behövde just nu. Men visst skar det i hjärtat att se hur hon sitter och gråter floder för den där jävla Johan. Som alltid hade vart en satans idiot.

Men hur skulle hon kunna veta att han älskat henne gränslöst ända sen de blev vänner någon gång i mellanstadiet? Hur skulle hon kunna veta att han fick svälja sin stolthet och sitta och lyssna på hennes kärleksproblem i timmar, bara för att få ha henne nära?

Han hade så mycket kärlek att ge henne, men hon förstod det inte.

Så nu satt han här, på deras vanliga plats. Pratade visserligen om en ny kille, men de hade ändå haft den här konversationen tusen gånger. Men hade fått komma till insikt, fast han förtjänade henne så mycket mer än alla andra killar, så skulle hon aldrig bli hans. Han var för snäll, och det finns överhuvudtaget inget attraktivt eller tilldragande med snällhet. Snälla killar kommer alltid sist.

Han skulle aldrig bli det fina i hennes liv.

Hon trycker sig lite närmare honom, öppnar munnen för att säga något, och för en sekund hoppar hans hjärta till. Men så kommer han på att han vet vad hon kommer säga redan innan hon sagt det.

"Ingen annan har en vän som du"

2009-10-13T20:16:00.001+02:00

Jag har vart duktig och tränat två dagar i rad nu. Simmat. Som en fisk. Problemet är att jag båda gångerna har känt att jag haft rätt att unna mig saker. Jag unnar mig den Colan, jag unnar mig en Big-Mac och jag unnar mig den där extra cigaretten.

Så frågan är om jag går framåt, står stilla eller till och med går bakåt i min träning just nu.

På tal om att stå stilla, så är det inget riktigt liv i den här bloggen just nu. Jag har lite skrivkramp. Det känns som jag inte riktigt har tid eller är tillräckligt kreativ just nu. Men jag ska skärpa mig. Från och med idag.

Eller imorrn. Imorrn är en bättre dag.

Jag borde nog sova

2009-10-12T00:42:00.001+02:00

Testar att blogga från min iPhone. Och det tycks fungera. Det slog mig precis att jag missar Sverige-Albanien på Onsdag. Jag fick ju biljetter till Joshua Radin i Göteborg av min lilla Nicole. På onsdag, givetvis.

Det grämer mig, men bara lite. För visst ser det mörkt ut, men om, jag säger OM Malta ställer upp med handbollsförsvar och fixar oavgjort mot Portugal så missar jag det.

Men jag har ändå världens finaste flickvän. Faktiskt. Och det finns värre saker än att sitta på bryggeriet med henne och lyssna på när Radin spelar akustiskt. Faktiskt. Men Kalle, räkna med att jag kommer låta dig hålla mig uppdaterad!

Nu, sängen! Men jag avslutar med en låtrad av Joshua Radin, som samtidigt beskriver mina tankegångar för en liten ljungskiletjej.

"And i miss you more than i should, than i thought i could. I can't get my mind off you."

Godnatt!

Ikväll

2009-10-10T18:33:00.001+02:00

Ikväll finns det inte plats för poesi. Det vackra ordet får stå åt sidan för något som ikväll är så mycket större och viktigare.

Ikväll ska vi krossa danskfittorna, bokstavligt talat!

Dans med fienden

2009-10-10T11:11:00.003+02:00

Dåligt bloggande igen. Men äsch, det har vart mycket det senaste.

Känns som det vart mycket den här veckan. Tisdagsöl på Harrys, Vinkväll i Onsdags, Buddys och ölhinkar i Torsdags och igår ramlade vi runt på Cheers. I'm only living when i'm drinking.

Och jag behöver väl inte ens nämna vad som sker ikväll?

Det är Sverige - Danmark, och kanske den mest avgörande kvalmatch ett Svenskt landslag spelat på den här sidan millennieskiftet. Nu är det seger som räknas. Nu är det bara seger som räknas. Vi möter ett Danmark med ett kompakt innermittfält och vindsnabba yttrar. Jag räds Bendtner, men jag tror ändå Mellberg klarar av att ta ner honom.

Och i vilket fall som helst, så har Daniel Agger och Simon Kjaer större anledning att frukta Zlatan. Världens bästa fotbollsspelare.

Och ikväll är det dags för honom att gå till jobbet.

Mitt tips? 3-0 till Sverige. Man måste kunna vara optimist, fast det är oktoberkallt och jag snart har festat upp varenda liten slant.

Det värsta jag vet

2009-10-07T19:18:00.003+02:00

Hittade min gamla Jul i Kapernaum-dvd här om dagen. Och idag, nästan 14 år senare skrämmer det mig fortfarande.

Jag talar förstås om det där satans trollet.

Jag finner det inte på Youtube, men vet ni vad jag talar om förstår ni, och kanske till och med delar min rädsla och paranoia. Fast kanske inte riktigt ändå, för det där trollet gäckade mig i åratal. Och ibland när jag går hem ensammen och jag måste passera ett litet skogsparti, så kan jag slå mig i backen på att där står trollet en bit upp i skogen och bidar sin tid. Väntar på rätt tillfälle.

Huga!

Under den korta tiden jag skrev det här inlägget har jag säkert vänt mig om tio gånger. Det här var det otäckaste jag skrivit. Nu ska jag strax ner till min kusin, men under tiden jag knyter mina skor ska jag ha på "Vänner" i bakgrunden. Det är snällt och bra. Inga otäckheter.

Och inga jävla skrämseltroll.

Och förresten, vem "Okej-stämplade" ett barnkidnappande troll i en julkalender för barn. Förstod dom inte att det skulle förstöra vår generation?

2009-10-06T20:55:00.002+02:00

En vanlig jävla Tisdag i Oktober. Tack för att det finns Butlers, Heineken och trevligt sällskap.

Det här med studiebidrag

2009-10-04T22:51:00.002+02:00

Jag vill inte leva mitt liv på ett studiebidrag. Jag vill kunna slösa pengar på kläder, kaffe, cigaretter, vin och skräpmat. 1050:- kr? Det är en Intersport T-shirt, två koppar skitkaffe, ett paket LM, ett tetrapack med rödvin. Och eventuellt en liten Cheeseburgare. Jag har ju vant mig med en lön på fyra långschalar i över ett år nu. Och nu blir det studiebidrag. Studiebidrag? Skjut mig.

Som jag ser det har jag två alternativ.

Jag kan glida in på Mortens med vinden i ryggen och charmar någon frånskild 48-taggare med heltidslön och en stabil tillvaro. Det vore något. Ja men på riktigt! Tänk när hon går till jobbet på morgonen, så sticker hon åt mig en femhundring och säger till mig att köpa mig något fint. I utbyte måste jag sitta på kvällarna och kolla på "På spåret" och äta mjölkchoklad. Och spela bingolotto, det är ju veckans höjdpunkt. Fast vi aldrig har några lotter. Förmodligen måste jag idka samlag med dinosaurien också.

Hon har kanske en eventuell son som är något år yngre än mig så jag kan knycka veckopengen hans. Då skulle mitt problem vara ur världen. Jag hade vart Anna Anka!

Solochvåra, det är mitt livs melodier!

Eller så klipper jag mig, tar på mig min finskjorta och söker mig ett hederligt jobb. Ni vet, ETT KNEG. Fast nja, nej.

Jag kör nog på första alternativet. Är det inte mer "Peter" över det säg?

2009-10-04T21:59:00.001+02:00

Värst vad jag började längta efter julen helt plötsligt. Det här är inte likt mig.

Citerat William (i dimman)

2009-10-02T21:27:00.001+02:00

"Det var inte bättre förr, men det är fan sämre nu"

SM i Håkanreferenser

2009-10-02T16:47:00.003+02:00

Han lämnade sin port för sista gången. Den här gången var det definitivt. Om 84 minuter lämnade han Göteborg och allt vad det innebar bakom sig. I flera år hade han jagat upp och ner för Andra långgatan och letat efter kärlek som han bara läst om. Utan resultat. Därför lämnade han staden bakom sig. Den här gången var det definitivt. Han skulle bli borta, för en lång lång tid.

Han ägde bara sjömanskostymen på sin kropp, men det bekom honom inte. Mer behövde han inte. Materiella ting är enkla och utbytbara. Nu väntade något större.

Amerika.

Där var sådana som han önskvärda. Det fanns gott om jobb för en 17-årig pojke som inte klagade över flisor i fingrarna. "Ååver deer", där skulle han finna lycka. För där visste ingenting om honom eller hans historia. Ingen visste något om hans nederlag och förluster. Där skulle han starta om från noll.

Med flottistmössan på sniskan och med en cigarett i mungipan vandrade han ner mot hamnen. Långa, lätta steg. Inte ett moln på himlen, både bokstavligt och metaforiskt talat. Han skulle tjänstgöra på ett handelsfartyg i utbyte mot gratis resa och två mål mat om dagen. Nästan två månader skulle det ta, men det skulle det vara värt.

Han hade inte sagt till någon att han skulle åka. För vem skulle sakna honom? Någon dag skulle han ändå vara glömd här.

Han hade sett dagarna gå men tiden stå still, och det här var sista dagen på resten av hans liv. Han fimpade sin cigarett och tog upp en ny. Visslandes en munter melodi. Kanske skulle han till och med hitta en flicka. Kanske en Kaliforniatjej med mjukt hår och rödmålade läppar. Med liten näsa och stort hjärta. Som också vill veta om kärlek finns.

Han mötte ett pensionärspar som satt på en bänk med händerna i varandras. Dom log mot honom och han log tillbaka. Han lyfte på sin lilla hatt och bockade lätt.

Nu såg han hamnen. Nu såg han till och med ena masten på skeppet som skulle föra honom bort från tvivel och hjärtkramp och till tro och brinnande kärlek. Han såg ett ungt par komma emot honom. De kom från hamnen. Han med kostymbyxorna uppvikta och kavajen över axeln. Hon med sin finaste sommarklänning och tankarna någon annanstans. Han drog henne närmre intill sig och kysste henne på kinden. De såg så lyckliga ut.

Han gick förbi dem, lyfte faktiskt på flottisthatten sin även för de lyckliga paret. Han log men tänkte "Skuld och lidande väntar på dem". Men om detta sa han naturligtvis ingenting.

Ett hundratal meter kvar till skeppet. Han höll andan. Redan härifrån syntes det hur stort skeppet var. Det var verkligen imponerande. Hans ena skosnöre hade gått upp, och han böjde sig ner för att åtgärda det med en elegant rosett.

Men så kom det en bil. Kofångare mot skallben, vår unge matros får i backen med hjärtat av på mitten. Bokstavligt talat.

Och så bidde det inget Amerika. Och ingen kom att sakna honom.

Arbetaren är sin lön värd

2009-10-01T22:39:00.000+02:00

Desperate.Housewives.S06E01.HDTV.XviD-NoTV.avi

GAH, CRAVINGS!

Nu är det färdigpluggat!

2009-10-01T18:36:00.002+02:00

Jag rodnar lätt och sträcker fram handen. Förlåt, för mina fyradagars-frånvaro.

Men nu är Eldpojken med i spelet igen. Igår var det utgång på Harrys (en annan av Uddevallas latent överskattade krogar) och idag är jag melankolisk. Alltså, inte bakis. Melankolisk. Jag är obehagligt känslokall känner jag. Skulle knappt dra på munnen om jag så vann på triss.

Men ikväll ska jag för en gångs skull ta tag i det här med skolarbetet. Tråkigt nog. Fast en del av det är att skriva en novell på ca ett a4. Roligt nog. Hursomhelst, nog om det.

Jag återkommer under kvällen om hur det gick me't.

BRB! Som kidsen säger.

2009-09-28T13:25:00.000+02:00

Grattis min vän och vapenbroder!

MEH!

2009-09-28T01:16:00.002+02:00

That's love

2009-09-27T19:48:00.003+02:00

Jag har suttit alldeles för länge och skrivit. Tidsbegrepp är svårt just idag, men det är över två kaffekoppar. Försökt skriva en sån där rackarns liten löjlig kärleksförklaring som man känner att man måste få ur sig på något sätt när allt känns så bra och man är så kär och så liten och så glad. Det händer inte ofta, men jag fick faktiskt slut på ord. På ord och på superlativ. För det finns nog varken ord eller superlativ som kan beskriva henne riktigt. Det blir ett Ranelidiskt svängande med hjärtan som bultar och solar som lyser och himlar som öppnar sig.

Det blir bara skit av alltihopa.

Man kanske måste vara lidande och trasig för att skriva riktigt vackert?

Isåfall vet ni varför det här blev ett sånt satans idiotinlägg.

DagenEfterSvammel

2009-09-26T14:42:00.002+02:00

Grym kväll igår. Helgrym. Men man springer inte ifrån bakfyllan. Äsch, här sitter jag och är martyr. Jag klarar mig, jodå!

Minnena är suddiga men vinfläckarna på mina byxor är tydliga.

EttTvåTre

Och ikväll kastar vi oss på det igen.

Det blir en vild helg det här. Vi springer igenom den i hundrasjutti och bryr oss inte om att sakta ner ens när vi ser betongväggen framför oss.

PANG!

Huvudet före. Det känns som det ska implodera.

Och då mina vänner, då är det Söndag morgon.

Skål!

2009-09-23T21:55:00.001+02:00

Febern avtar, men kvarstår. Ändå kastar jag mig in i dimman och bortser från mina symptom.

Ikväll dränker vi misären!

2009-09-23T15:54:00.005+02:00

Onsdag. På bättringsvägen, absolut. Men fortfarande inte så frisk att det blir tal om någon skola.

Sjukdagar spenderas framför datorn. Jag spelar lite schack, lite oblivion och slösurfar lite för mycket. Och kollar bloggar. Ni vet ju hur det är, ni har ju också era bloggar som ni följer. Alla behöver inte vara välskrivna, det räcker att man känner till personen eller att de skriver om intressanta saker. Så, nu när jag har så mycket tid passar jag på att kika in även bloggar jag nästan aldrig tidigare besökt. Och såklart, dom jag besöker dagligen.

En skriver nästan uteslutande små finurliga tvåradersinlägg. En skriver en kärleksförklaring till sin iPhone. En skriver om höstmodet och vill döda alla med fuskpäls. En skriver om hur det är att vara pappa. En skriver om att sluta röka. En är en mästare på att träffa punkterna som piskar upp ett enormt hat mot honom och hans blogg. En är så brutalt ärlig och älskar att provocera. En skriver om vintage. En skriver långa haranger om kaffe och skolarbete, blandat med skitsnygga foton. En är gravid och längtar efter sitt barn. En uppdaterar någon gång i månaden och passar då på att misshandla det svenska språket något fruktansvärt. En skriver om musik och randiga tröjor. En skriver om sitt snus. En skriver om en dödslängtan. Och en skriver just vad som faller honom in.

Kan ni gissa om er blogg är med?

Feberyra

2009-09-22T14:35:00.004+02:00

Idag vaknade jag upp och var sjuk. Nej men, på riktigt alltså. Jag är sjuk.

Tom kyl, tom plånbok och tom på känslor. Tom & Jerry, närå. Det sista var hittepå.

Jag skramlade ihop någon sedel och lite mynt. Det är den 22a september, och såhär nära inpå löning så måste man skramla. Så jag slarvknöt min halsduk, knäppte rocken och körde ner mössan så långt ner så inte ens min mor hade känt igen mig.

Och så gick jag ut. I snålblåst och spikregn. Händerna så djupt i rockfickorna att dom nästan försvinner. Blicken i regnvåt asfalt. Såna här dagar finns det ingen anledning att romantisera hösten. Eller febern. Och allra minst min ekonomiska situation.

Framme på Ica. Ica-cola, Ica-glass (glass är bra mot feber, har jag hört.) och en stackars kexchoklad. Och lågpris-cigaretter.
"Kan du ta av dig mössan? Annars ser jag inte om det verkligen är du på ditt leg."
Jag drar av den och möter henne med feber i ögonen. Och jag tror mig veta vad hon tänker:

Fyfan, vad den killen är trasig.

2009-09-20T13:41:00.001+02:00

Söndag. Igen. Alla mina söndagar ser likadana ut. De följer liksom samma mönster.

Idag behöver jag något att se fram emot, ordentliga nylonsträngar och någon som har seriösa skills med saxen.

Kom igen nu, alla tjejer kan ju klippa!

Varför jag är en dålig förlorare

2009-09-19T14:54:00.002+02:00

- Häst till E6, du är schackmatt Peter.
- Nej, inte om jag flyttar min dam till E7!
- Jo, för...
- NEJ, INTE om jag flyttar min dam till E7 säger jag!
- Jo, för då tar jag dig med mitt torn
- Nej...
- Jo, Peter. Du är visst schackmatt.
- ...
- Det är bara ett spel.
- Tyst säger jag. Tyst.
- Det är bara ett spel.
- Jag hörde dig första gången... ROCKAD, JAG KAN GÖRA ROCKAD!
- Nej, du har redan flyttat din kung.
- ...
- Ska vi ta påtår?
- Nej, det här kaffet var äckligt.
- Ska vi spela igen då?
- Nej, det ska vi inte.
- Är du sur? Du kan få revan...
- NEJ JAG ÄR INTE SUR.
- Säker?
- Men JAAA, jag spelade oseriöst nu ändå.
- Jag tror dig.
- En bra dag så mattar jag dig som ingenting.
- Jag tror dig.
- Ja, en bra dag så har du inte en jävla chans.
- Okej...
- Mm, nu går vi.
- Okej, nu går vi.

2009-09-18T11:43:00.002+02:00

Ikväll så är det Håkan!

Det räcker att jag skriver det, allt annat blir liksom överflödigt.

2009-09-16T17:53:00.001+02:00

Äsch, det här blir ju inget vettigt bloggande.

Jag sover på saken. Sover. På. Saken.

Tankegångar

2009-09-14T23:09:00.003+02:00

"Skolan går före". Ett sakligt konstaterande.

Jag förstår innebörden. Jag är nog ologisk. Sådär naiv.

Men för mig är det inte så.

När jag verkligen faller för någon så faller jag djupt, djupare än de flesta.

Men hur djupt man än faller verkar vardagen alltid komma ikapp och slå undan benen på en.

Det är plugg och det är tentor. Det är en satans prestationsångest. Så är det för nästan alla
studenter. För vissa mer än för andra.

Jag hatar våra avsked. Jag hatar saknaden som ständigt gör sig påmind.

Jag är 18 år. Jag är redan förlorad.

Jag är så jävla kär i kärleken.
Jag är så jävla kär i dig.

Statement

2009-09-14T10:41:00.001+02:00

Jag hatar dessa försovningar.

Och jag hatar mig själv för att jag låter dem hända.

2009-09-12T13:44:00.002+02:00

Lättnad.

Sweet relief.

Jag har lärt mig en läxa, och nu ska jag ta lärdom.

Utsätt mig inte för något sånt där igen bara.

Förlåt iallafall, och ja, jag ska tänka mig för.

2009-09-12T11:55:00.005+02:00

Igår var det discobowling i Trollhättan. Mängder med öl. Mängder. Och i stundens hetta kände man sig jävligt bra. Men så här i efterhand var det nog inte så jävla bra. Men tillräckligt bra för att vinna. Skywalker fick erfara att om man leker med Eldpojken, ja, då bränner man sig.

Sen blev det Cheers och ännu mer öl. Och ännu mer dimma.

Eufori.

Ytligt bekanta till höger och vänster. Återigen kom främlingar fram och påpekade hur lik jag är Håkan. Sprang in en stackars flicka med hjärtat av på mitten. Och man inser hur glad man är att man kom igenom det där.

Sen, efter det där: Donken, svarttaxi, nintendo, stupa i Kalle & Williams kök och sen godnatt.

Nu ska jag färga bort mina bögslingor.

2009-09-10T22:41:00.001+02:00

Bright eyes.

Vart har ni varit hela mitt liv?

2009-09-10T18:36:00.002+02:00

Ibland, ibland blir man stum. Man blir häpen. Man tappar hakan. Ja, ni fattar.

Något som jag trodde var ett öknamn, var egentligen en hyllning. Någon jag trodde avskydde mig, tycker faktiskt om mig. Och någon som jag trodde ville ha så lite som möjligt med mig att göra, saknar mig faktiskt.

Sabina, en flicka jag var ihop med, om än för en kort period driver en blogg. Och alltså, vi skildes inte åt på ett bra sätt. Hon skriver bra, men ändå drar jag mig verkligen för att gå in på hennes blogg. Jag har vart rädd att det skulle komma några elakheter. Men jag har så lite självbehärskning, så visst händer det att jag trillar in där.

Jag scrollar ner, vaksam på varenda stavelse eller versal. Det känns som jag tjuvläser någons dagbok. Och så pangbom, svart på vitt. "Peter , Eldpojken" som rubrik och en låång text. Jag gör en snabb överläggning, vill jag verkligen läsa det här? Men jag är för nyfiken.

Peter , Eldpojken <- Sanningen om min pseudonym.

Och oj, vad glad jag blev för det där. För visst vore det fint att vara vän med henne igen. För Sabina, klart jag tycker om dig. Dra iväg ett mejl vet jag!

2009-09-10T17:32:00.002+02:00

Vaknade upp i en lägenhet som jag först inte känner igen. Jag tittar runt och så plötsligt kommer minnena från gårdagen tillbaka.

Det var ju seger, om än en riktigt usel tillställning. Aldrig har en seger känts så oförtjänt. Vi mötte ett gäng arbetarkillar, en kock, en rörmokare. Ett gäng 9-5 killar som har fotboll mer eller mindre som en hobby. Vi har Zlatan, som drar in en dryg halvmiljon. OM DAGEN. Och när varken Zlatan, Elmander, Berg, Källström eller ens den där jävla Elm kan rulla in ett endaste mål, ja, då är det ju tur att det finns en brevbärare från Malta som uppenbarligen har Sverigesympatier. 1-0, men nog känns VM långt borta ändå.

Nog om detta.

Sen börjades det shottas. Absinthe. Och det vet alla som känner mig, att jag inte ens kan dricka starkt. Vi vinglade hur som helst ner till Trägårn. Och där var det som Trägårn är. 17-åringar, är det till Trägårn ni längtar så måste jag tyvärr göra er besvikna. För Trägårn ÄR ÖVERSKATTAT.

Men efter en taxi hem till Kalle och William så föll det sig så att jag fick sova i köket. Och sen upp i ottan. Så idag har det vart en melankolisk dag. Ni vet, bakfylledimma. Man får koncentrera sig för att koncentrera sig liksom. Bah.

Och nu ringde en glad Kalle och tyckte gott att jag kunde hänga med han och grabbarna till Sticky Fingers i Göteborg. "Du är väl inte den som är den" fnös han. Vad nu det är för jävla argument. Vi får se på den saken.

TJARÅ!

2009-09-09T04:07:00.003+02:00

04:07 , och DÄR gick Kalle. Fan vad jag älskar honom. En kväll som såg ut att bli en ensamkväll blev en afton att minnas.
Ett par starköl, ett sexpack folköl, cigaretter och en balkong. Vi gled mellan kärlek, indiepop, melankoli och fyllehistorier. Och fopoll, såklart.

Sverige - Malta imorgon.

Vinst och vi firar segern med gemensam utgång.
Förlust och vi spelar rysk roulette med fullt magasin.

TÄVLING!

2009-09-07T21:37:00.004+02:00

Nu kör vi igång en liten tävling här.

Min vän och vapendragare Kalle är kärlekskrank. "Varför har inte jag nån flickvän?" säger han och petar med foten i gruset. Sen skriver han oftast en dikt om det. Ibland när man tittar på honom, tittar på honom riktigt noga så ser man en uppgivenhet hos honom. Han blickar i fjärran och jag förstår att han undrar om det finns någon flicka för honom där ute.

"Nej, det blir en ensam höst det här, det ser jag det" säger han och kör ner sin toppluva över öronen och försvinner ut i mörkret.

Så ska det väl inte vara?

För Kalle är snygg. Kalle är smart. Kalle är snäll. Kalle är musikalisk. Kalle är en av mina bästa vänner. Kalle skriver dikter som får era hjärtan att gå itu. Ta mig tusan, Kalle är till och med rik.

Och så har han fittliv som ett ess i rockärmen.

Så jag ska ge ett 'once in a lifetime opportunity'

Allt ni behöver göra är att kommentera, och ni kan vinna en kaffedejt med mannen, myten, legenden:

Carl-Uno.

2009-09-07T15:03:00.000+02:00

Rufsig i håret och glad i hjärtat. Ska ner och käka med Nicole och sen blir det vin/spel/filmkväll.

Glad Peter idag. Jätteglad.

2009-09-07T02:06:00.001+02:00

De säger att jag trampar folk på tårna.
Kanske är det så.
De säger att utan körkort kommer jag inte långt.
Kanske är det så.
De säger att jag tänker för mycket.
Kanske är det så.
De säger att jag är i min egen värld.
Kanske är det så.
De säger att jag är för vek.
Kanske är det så.
De säger att jag behöver ett jobb.
Kanske är det så.
De säger att jag har potential.
Kanske är det så.
De säger att jag slösar bort den.
Kanske är det så.

De säger att jag är kär i kärleken.
Kanske är det så.
De säger att jag leker med flickors känslor.
Kanske är det så.
De säger att kärleken gör mig blind.
Kanske är det så.
De säger att ensamheten klarar jag inte av.
Kanske är det så.

De frågar om hon är värd det.

Jag vet att det är så.

2009-09-06T14:55:00.000+02:00

Folk kallar mig lat och bekväm. Ni vet hur det är. Att jag är en sån som tar två steg istället för tre. Så är det nog egentligen.

Fast dom skulle bara veta vad jag skulle göra för dig.

2009-09-05T22:13:00.001+02:00

Fast ett räckte det med.

Zlatan, hela Sverige älskar dig!

Fopoll!

2009-09-05T19:32:00.000+02:00

Nu blir det fopollskväll hos Kalle och William. Komplett med pirra och fulöl.

Zlatan, två, tre baljor ikväll skulle sitta fint. Hör du det?

2009-09-05T14:41:00.001+02:00

Eldpojken har upptäckt tradera!

10 min kvar av auktionen och jag är högstbjudande på ett par nördbrillor. Töntcoola. Fulsnygga. Och så jävla häftiga.

8 min kvar. Fortfarande högstbjudande.

5 min kvar. Det här tar jag hem.

2 min kvar. Snart i hamn.

1 min kvar. Nu räknar jag sekunderna.

YESYESYES!

2009-09-03T20:49:00.000+02:00

Ibland kan det vara skönt att vara ensam. Att inte behöva tänka på någon annat än sitt eget välbefinnande.

Ibland, alltså.

Men idag trivs jag inget vidare med mig själv. Jag kommer inte överens med den här Petern. Jag tänker nog för mycket. Jag använder Youtube och min Schacksimulator för att skingra dem. Tankarna alltså. Men det funkar inte. Jag tänker fortfarande för mycket. På en flicka. Med rosetter i håret och grön tandställning. På hennes leende och på hennes värme. Hur hon rynkar näsan när hon skrattar.

Jag vet hur jag är. Jag är svag. Lite vinglig. Och hänger upp mig på saker. Men ändå finns hon alltid där.

Vi träffas nästan varje dag. Men det har aldrig tidigare varit så jobbiga avsked. Jag vet att vi ses imorgon och jag vet att vi kommer snacka bort kvällen över telefon. Ändå vill jag aldrig gå. Det är tragiska avsked, på riktigt. Som att du skeppas över till en annan kontinent och det kommer gå månader innan vi träffas igen.

Vissa kvällar är jobbigare än andra. Men jag kan inte hantera såna starka känslor.

Nicole, ikväll saknar jag dig extra mycket.

Utdrag ur min hjärna

2009-09-01T23:28:00.000+02:00

En vanlig jävla tisdag i september. Tandläkarväder. Ensammen i lägenheten. Alldeles ensammen. Det känns bra, jag behöver mitt space. Fast nej, det gör jag inte alls egentligen. Jag gillar när det är folk omkring mig. Bra folk alltså, inga dummingar. Och på så vis har jag vart bortskämd. Det är inte ofta Joakim & Camilla är borta på det här viset. Och så har ju Nicole vart här förstås.

Men ikväll: Ensam!

Olustigt. Förr älskade jag att vara ensam. Kände en berusande frihet. "Nu ska jag steka ägg kl 02:40. Naken. Varför? FÖR ATT JAG KAN!". Men så slår det en att man egentligen bara är en idiot som ställer sig vid spisen mitt i natten i bara mässingen. Och dom kvällarna jag faktiskt är ensam så gör jag inget sådär häftigt och spännande, sånt där som man inte kan göra när Joakim är här. Det blir datorn, lite gitarr, och sent sent sent i sängen. Jag har en tendens att lägga mig alldeles för sent.

Folk tycker det är något speciellt att man har en iPhone har jag märkt. Fast det är det ju inte. Jag hade jobbat min första sommar och fick mer pengar än jag kunde göra av med. Då bidde det en iPhone. I början är det ju häftigt, när man kan chockera lite (Titta, den är en ljussabel! Titta, jag dricker öl, titta jag har en McNavigator...) men till slut inser man hur lite man egentligen behöver det där tramset. Och klart den är lättanvänd, snygg och har grymt ljud. Men ja, den har kostat mig mycket helt enkelt.

Och nu är det roliga att tre killar i min klass, och även en del i min umgängeskrets har skaffat sig dom här nya 3Gs modellerna. Jag ser hur dom sitter på fester och haffar någon oskyldigt förbipasserande för att demonstrera någon häftig funktion. Alternativt i skolmatsalen. Blir så entusiastiska att det ser ut som de alla jobbar för Apple. Och jag skäms, för för ett år sen var jag förmodligen precis likadan.

2009-09-01T17:06:00.000+02:00

Igår var en händelserik dag. Min vän Tobbe hade kommit över ett Nintendo64. Ta tre 18-åriga killar, pizza och ovannämnda konsol och det går inte att överskatta dess underhållningsvärde. Vi märkte att vi alla tre var fruktansvärt dåliga förlorare, och ännu sämre vinnare. Efter att ha kommit sist i Pokemón Stadium gick Per till handgemäng. Men sen blev vi alla vänner igen.

När jag kom hem var Joakim, Milla, Kalle och Erik där. Jag slog mig ner med dom och såhär i efterhand borde jag kanske ifrågasatt det intelligenta i att dricka kaffe vid 12-rycket.

Men det hela var väldigt trevligt. Klockan var över två och sällskapet splittrades. Joakim och Camilla gick för att sova och Kalle drog sig hemåt.

Men kaffe och sömn är tja, dom går inte ihop helt enkelt. Hatar den där känslan när man måste sova men inte kan. Så när Camilla gjorde sig ett ärende i köket kom vi överens om att ta en cigg. Och vi började prata. Och prata. Ja herregud vad vi pratade. Vi satt på balkongen och såg natt och mörker bli till gryning och ljus. Och jag tycker det är så härligt, när man kan snacka så djupt med en person alltså. Om allt möjligt. Det behövde jag. Fyra timmar. Fyra jävla timmar.

Det är en lång tid. Fast den kändes kort.

Till följd av detta har jag gått runt i dvala idag. Melankoli. Men det får det vara värt.

Jag storknar

2009-08-30T21:58:00.001+02:00

Vad trevligt att storken uppskattades. Det kanske blir ett återkommande inslag såhär på
min lilla blogg.

Ovanför ser ni en bild när Storken drabbas av den smärtsamma insikten att snälla storkar
aldrig får kyssa vackra storkor. Snälla storkar kommer alltid sist. Särskilt när den andra
storken kan bära upp en hatt.

Stork

2009-08-29T21:53:00.001+02:00

En stork. Inga KONSTigheter.

2009-08-29T17:28:00.001+02:00

Det här blir ju inget bra. KONSTVÄRK!

2009-08-29T17:17:00.000+02:00

Idag. Idag är en sån där riktig bakisdag. När man fäster blicken i fjärran och man tänker "Nej, nu ska jag aldrig dricka igen". Det är ju hyckleri, men ändå tänker jag så. Men visst har jag hunnit med en del, jag hann med en kaffe på stan, lämna in min gitarr för diverse småfel och en resa ut till torp. Nyss hemkommen, och jag har ändå svårt att minnas många partier. Hela dagen i dimma. Bakfylledimma.

Javisstja, jag fick en impuls när jag besökte bokhandeln på torp förut. Så nu är jag ett ritblock och fyra kalligrafipennor rikare. Och jag som inte ens kan rita.

Kanske publiceras det bilder på mina konstverk. För det vet ni väl, att konst är subjektivt?

2009-08-28T17:47:00.001+02:00

Ett till inlägg är på sin plats. Det första såg ensamt ut.

Startskott

2009-08-28T15:58:00.000+02:00

Nu kör vi igång igen. Tredje gången gillt. Och den här gången känns det bra, bättre än tidigare. Vi får väl se vart det landar. Känner press, jag har stora bloggare i min umgängeskrets. Jag är ju lillebror till den ökände Joakim som driver bloggen Joakim is demented. Och nära vän till Kalle som driver den smått briljanta Fittliv. Men jag lovar inget, pretentionen har slagit undan benen på större bloggare än mig.

Men tja, jag kanske kan jag med. Ja det kan jag.