07:22 och jag har inte sovit!

Hand i hand genom hösten. Du och jag. Jag fryser som vanligt och du förmanar mig, säger åt mig att för guds skull ta på mig ordentligt. Jag gillar det, jag vet att du kommer säga det och du gör mig inte besviken.

För första gången på länge är hösten vacker. Färgglad och djup. Men det är nog egentligen bara du som lyser upp den. In på caféet med anden i halsen och röda kinder. Du beställer som vanligt någon kaloriladdad choklad som du dränker med vispgrädde, för kaffe är ju rätt äckligt. Så jag brukar skippa min påtår, kanske är det av hänsyn.

När vi kommer ut är det kallt. En kall eldpojke värmer frusna fingrar under hennes varma jacka. Dina ögon som gnistrar ikapp med din tandställning. Jag har alltid en löjlig tanke om att jag kommer fastna med min läpp eller tunga i den där plåtkonstruktionen. Eller att jag ska fastna med tungan när det är riktigt kallt. Som i en lyktstolpe. Tvångstankar som jag inte riktigt blir av med.

Sen upp till Östra, vänta tieminuterenkvart på ditt tåg. Så fälls bommarna ner och vi kramas och pussas och jag vill aldrig riktigt släppa ändå. Och då säger du att vi syns imorgon, då säger jag att det är för långt och då säger du åt mig att skärpa mig och då gör jag det.

Sen åker du iväg mot Ljungskile och jag står kvar på perrongen och känner mig ensammen. Sen brukar jag sätta på mig hörlurarna och gå hemåt. Med en cigarett som sällskap. Fast jag brukar inte tänka på musiken. För jag brukar tänka på Nicole.